vhbloggen

I dag frångår jag alla tankar med den här bloggen. Du kommer nämligen inte hitta en enda rad hockey. Nej, inte ens en enda rad sport över huvudtaget. Hela den här texten är i stället tillägnad 18-årige Hultsfredskillen Abrahim Jabateh, som ska utvisas till sitt "hemland" Liberia, där han inte har varit sedan han var ett halvt år gammal. Ni är ungefär 1000 personer som, obegripligt nog, brukar läsa den här anspråkslösa bloggen dagligen. Jag hoppas ni tar er tid att läsa det här inlägget också. För det känns som ett av de viktigaste jag har skrivit.

Jag ska vara ärlig och direkt erkänna att jag i grund och botten förespråkar en måttfull och klokt hållen flykting- och invandringspolitik. Samtidigt ska den ändå vara ytterst human och solidarisk. Vi ska låta utsatta människor komma till oss och det är då också vår förbannade skyldighet att välkomna dem och efter bästa förmåga ta väl hand om dem. Dessutom måste svenska myndigheter kunna erkänna sina uppenbara fel, när dessa blottläggs, och släppa prestigen. ”Gör om, gör rätt”, borde kunna råda även där.

Så här är det:

När Abraham Jabateh var sex månader gammal flydde han och delar av hans familj från inbördeskrigets Liberia. Efter att ha mellanlandat i några andra afrikanska stater kom ”Ibbe”, som han kallas, till Sverige från Guinea för drygt sex år sedan. En tolvårig kille på flykt tillsammans med bland annat sin farbror. Någon i sällskapet hade tyvärr det dåliga omdömet att försöka komma in i landet med falska papper och Ibbes farbror sa att han var pojkens far. Detta har legat Ibbe i fatet allt sedan dess. Men här belastar alltså Migrationsverket en tolvårig pojke för fel som vuxna i hans omgivning har gjort – fel som ligger helt bortom Ibbes möjlighet att påverka.

2009, när Ibbe var 14 år och hade varit i Sverige i två år, kom beslutet från Migrationsverket – uppehållstillståndet var återkallat. Domskälen, förutom de vuxnas pappersmygel, var i huvudsak två stycken:
1) Migrationsverket menar att Ibbes föräldrar och syskon är kvar i Liberia och att det är ett barns rättighet att växa upp med sina föräldrar.
2) Migrationsverket menar att Ibbe inte har skaffat sig nån betydande plats i det svenska samhället.

Saken är denna:
1) Ibbe har inte sett sin familj på 17,5 år – sedan han var ett halvt år gammal. Själv vet han inte längre var de finns eller om de ens är i livet. Det mest tragikomiska i denna soppa är att verkställningen av utvisningen inte har kunnat ske eftersom Ibbe har varit minderårig. Nu när han är myndig är det dock fritt fram för myndigheten. Men ursäkta, faller inte argumentet att ”barn ska växa upp med sina föräldrar” om man ska kasta ut en vuxen människa?
2) Ibbe har alltså nu vistats i Sverige i sex år. Han har gått högstadium och gymnasium i Hultsfred. Han bor sedan sex år tillbaka hos sin svenska fosterfamilj, har alla sina vänner här, är starkt engagerad i fotbollsföreningen. Bland annat… Men ursäkta, faller inte argumentet att ”han inte har funnit någon roll i det svenska samhället” då?

Om Ibbe utvisas kommer det att ske på felaktiga och fullständigt inhumana grunder. Beslutet var säkert riktigt 2009, men sett i dagens perspektiv är det bara fullständigt galet. I Liberia, ett land han inte känner till och där han inte ens kan göra sig förstådd, väntar absolut ingenting. I Sverige finns hela hans liv. Hans vänner, hans kultur, hans språk, hans familj.

Jag har inte haft ett dugg svårt att ta ställning. Hoppas att du inte heller har det. 22 300 personer har hittills skrivit under namnlistan för att protestera mot utvisningsbeslutet. Gör det du också! Du hittar listan här.

.