vhbloggen

I och med att den ironiska generationen nu har blivit medelålders, är ironin som företeelse i det närmaste död. Eller åtminstone allvarligt utrotningshotad. Framför allt på nätet undviks allt oftare användandet av ironi för att man inte ska missförstås. Undrar när jag ska lära mig det?

Ordet ”ironi” kommer från grekiskans eironeía och betyder "omkasta" eller "förställa". Ironi går ut på att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Som exempelvis att utbrista: ”Kul blogg det här är”, när man i själva verket tycker att den suger rejält och är något av den värsta skit som man har snubblat över på nätet.

Lars Elleström är professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet och har ägnat många år åt att forska om ironi. Bland annat har han lyft fram mottagarens perspektiv - hur ironin uppstår i betraktarens öga eller lyssnarens öra.
– Ironi har funnits så länge människan kunnat uttrycka sig mer komplext. Men de senaste 200 åren har begreppet vidgats. I dag finns ironin överallt, man talar om ironisk bildkonst och musik, berättade han nyligen i en intervju med tidningen Expressen.

För oss som är födda på 60- och 70-talen är ironin en självklarhet. Vi har levt med den i hela våra liv. 90-talets oskuldsfulla ironi, då man var väldigt tydlig med att man var ironisk, har visserligen förbytts till dagens mer syrliga och elaka ironi. Samtidigt är den nu mer självklar och gör dialogen med människor mer spännande. Den som är ironisk behöver vare sig markera det eller invänta några skratt.
Samtidigt skapar det allt mer skrivande samhället problem. Det är svårare att uttrycka ironi i skrift eftersom man saknar miner, blickar, blinkningar och gester. Här hjälper inga smileys eller blinkande ansikten i världen.

Sedan ett par motståndarsupportrar gick lös och ironiserade om Vimmerby Hockey på twitter härom kvällen (efter förlusten mot Arboga) och jag valde att citera valda delar av deras stundtals underhållande – men framför allt just IRONISKA - inlägg (se ett par inlägg längre ner), så har det tagit hus i helvete. Från alla möjliga håll.

Jag fick exempelvis en kommentar från en man på västkusten, som dyrt och heligt lovade att aldrig mer gå in på den här bloggen eftersom det inte anstår en ”seriös” (nåja…) blogg att skriva på det sättet som jag gjorde.

Men det sägs ju å andra sidan att den bästa ironin ska göra betraktaren/läsaren osäker, så jag får väl ändå känna mig hedrad av hans beslut.

Värre har det gått för de ironiserande killarna, som sedan de hade sin twittermania har fått utstå spott och spe, inte ens värdigt en encellig amöba.

Vi behöver inte gilla våra motståndare, men vi ska ändå respektera dem. För hur det än är, så är det våra motståndare som stärker våra känslor för vår egen klubb. Och det ska de tackas för.

Ironin är död. Länge lever ironin! Tänk på det och räkna till tio nästa gång du läser en text på nätet som du misstänker kan vara ironisk och egentligen kanske inte är så allvarligt menad.

.